Varken krisberedskapssystemet eller totalförsvaret är organisationer utan består av flera olika verksamheter som bedrivs av offentliga och privata aktörer. En direkt följd av det svenska krishanteringssystemet och ansvarsprincipen som grund, är behovet av att samverka, samarbeta och utvecklas inom och mellan flera olika aktörer. Det här är något som idag genomförs i ett stort antal formella och informella samverkanstrukturer som till exempel arbetsgrupper, nätverk, samverkansområden och råd. Är dessa strukturer tillräckligt för att fortsätta utveckla svensk krisberedskap och totalförsvar? För att börja svara på den frågan inleder vi med att resonera kring två väsentliga skillnader mellan krisberedskap och totalförsvar; hotbild och resurser.
Hotbild
En vedertagen ståndpunkt är att det är hotbilden som är den mest signifikanta skillnaden mellan krisberedskap och totalförsvaret. Hotet från en resursstark och sannolikt avancerad motståndare resulterar omgående i att säkerhetsskyddsbehovet blir fundamentalt viktigt och detta påverkar i sin tur förutsättningarna att samverka och samarbeta i såväl formella som informella nätverk. Det gäller i såväl det förberedande som hanterande och återuppbyggande arbetet och processer. Att hotet sannolikt riktas mot samhällsviktiga funktioner och kan vara geografiskt utbrett och påverka strategiskt viktiga regionen i Sverige, är också sådant som kan påverka berörda aktörers förmåga att samarbeta och samverka på ett sätt som vi inte är vana vid.
Resurser
Digitalisering, globalisering, just-in time, specialisering, lean-production och privatisering. Starka drivkrafter och trender som formar det moderna och bekväma samhälle vi åtnjuter i fredstid. I kris och krig gör det oss sårbara. Svåra påfrestningar på vårt samhälle innebär inte sällan att resurser blir begränsade eller till och med otillräckliga. Det vi behöver kanske inte ens finns inom landets gränser. 2018 års bränder i Sverige kan ses som en (ytterligare) tydlig indikator på detta. I såväl krisberedskap som i krig består sättet att öka resurser att samarbeta och samverka på såväl lokal som regional, nationell och EU-nivå. Det finns även internationella resurser som kan efterfrågas och användas. Samverkan och samarbete sker enligt ansvarsprincipen, men utan ordentliga förberedelser och kollektivt tillvaratagande av erfarenheter, blir vi ofta snabbt sårbara. Samarbete och samverkan havererar när vi inte pratar samma språk, inte tillämpar samma metoder. Det visar många händelser i Sverige och utomlands. Vad kan vi då vänta oss vid höjd beredskap och krig? Sannolikt behov av andra resurser (som till exempel skydd), väldigt mycket resurser inklusive människor och som behöver vara snabbt gripbara.