När vi från säkerhetssynpunkt betraktar den situation som vi befinner oss i framträder en bild med osäkerhet, komplexitet och många potentiella faror. Vi behöver ställa frågorna: Hur hamnade vi i den här situationen? Vad behöver vi göra nu? och Hur ska vi se till att inte hamna här igen?
Jag tjänstgjorde under många år i Försvarsmakten. Det var viktigt att hålla sig i psykisk och fysisk trim. En utomordentligt bra metod som vi ofta använde var orientering, den där sporten i terrängen med karta och kompass. En dyrköpt grundsanning inom orientering är hur man ska agera när man har hamnat i en situation där man absolut inte har en aning om var man befinner sig: Stanna upp och förflytta dig till den plats där du senast visste var du var. Fortsätt sedan orientera därifrån. På motsvarande sätt kan vi i den situation vi nu befinner oss, gå tillbaka i tiden till en tidpunkt då vi visste var vi var och sedan arbeta oss fram emot vår tid.
Låt oss förflytta oss till 1990. Det året återförenades Tyskland. Jag insåg möjligen tydligare än många andra svenskar hur stor den situationen var, genom att mina två systrar sedan cirka 50 år bor i Tyskland och är gifta med tyska medborgare.
Året senare, 1991, upplöstes Warszawapakten och Sovjetunionen. Situationen var nu helt annan än under kalla kriget och bjöd på ett läge där en positiv utveckling hade kunnat inledas. Vissa svenska politiker uttryckte sig på samma sätt som sina företrädare gjorde 1919: Aldrig mera krig!
Parallellt med den säkerhetspolitiska utvecklingen genomfördes många förändringar i den offentliga sektorn och näringslivet: privatisering, outsourcing, ”just in time”-konceptet, digitalisering och internationalisering är några centrala begrepp som innebar stora förändringar. Utvecklingen hade många kortsiktiga ekonomiska fördelar och ledde till ökat välstånd för oss och vår del av världen. Men risker togs under perioden från 1990 fram till våra dagar. Några centrala områden där alltför stora risker togs är det nationella försvaret, utvecklingen av IT, integrationen av människor från andra delar av världen i det svenska samhället och utvecklingen på energiområdet.
Nu 34 år senare befinner vi oss i en situation som vi inte hoppades på eller planerade för under 1990-talet. Det pågår ett storskaligt krig i Europa. Det pågår ett annat krig i Mellanöstern. Många konflikter med potential att utvecklas till krig pågår i olika delar av världen.
Utan att här djupare gå in på detaljer vill jag nämna några ord som vi dagligen tar del av i nyhetsrapporteringen och som är delar av den negativa bilden: Ryssland, Kina, USA, ekonomi, energi, klimat, pandemier, terrorism och organiserad brottslighet. Dessutom är det så att alla de här nämnda och andra inflytelser påverkar oss hela tiden och på ett sätt som är svårt att styra. Det är inte som i laboratorier och lektionssalar att man kan dela upp, analysera och hantera varje del för sig, utan allting ska alltid hanteras samtidigt.
Jag menar att vi har byggt upp en säkerhetsskuld i samhället. Vi har under många år tagit pengar som vi borde ha investerat i säkerhet och lagt dem på andra saker i stället. Kortsiktigt har det varit positivt. Vår rikedom och bekvämlighet har därigenom blivit ännu större.
Men i längden håller det inte. Jag behöver inte här ytterligare utveckla det som är uppenbart för alla seriösa bedömare. Vi behöver börja amortera på säkerhetsskulden. De som tycker att de redan har börjat, behöver amortera ännu mer.
Jag kommer i några kommande artiklar här på basalt.se utveckla resonemanget ytterligare:
- Hur kom vi hit och varför?
- Hur kommer framtiden att se ut?
- Det finns positiva saker också. Vilka är det?
- Vad behöver Sverige och det internationella samfundet göra?
- Vad behöver aktörer inom svensk offentlig sektor och i näringslivet göra?
De som tycker att resonemanget om säkerhetskulden saknar grund har nog ingen behållning av att läsa de kommande artiklarna, läs del 2 här. De som känner att det ligger något i resonemanget hoppas jag ska uppskatta och få vägledning av dem.
