Hittills kan framställningen i artikelserien om säkerhetsskulden säkert uppfattas som ganska mörk. Ett antal svagheter, tillkortakommanden och risker har lyfts fram utan att indikera någon konstruktiv lösning. I den här artikeln lyfter jag fram tre avgörande faktorer att bygga på och i de två avslutande artiklarna försöker jag skissa hur vi konkret bör agera.
Vi kan påverka situationen
Det finns tillfällen då vi som individer och organisationer inte kan påverka situationen som vi befinner oss i. På individnivå kan det vara som passagerare i ett flygplan som får problem och riskerar att hamna i ett haveri. Det finns inget som de enskilda passagerarna kan göra för att avvärja faran. Deras öden ligger helt i flygpersonalens händer. På organisationsnivå kan det vara när man alltför sent har larmat en organisation och behöver vänta den tid som det enligt fysikens lagar tar för organisationen att inta höjd beredskap.
Till skillnad från dessa situationer har vi goda möjligheter att påverka Sveriges förmåga till krisberedskap och totalförsvar. Vi behöver inte uppfinna några nya maskiner eller vänta på något underverk. Alla individer och organisationer i Sverige kan redan nu göra något för att förbättra situationen. Vissa kan göra utomordentligt mycket. Det handlar bara om att övergå från tanke till handling. Frustrationen hos statsrådet Carl-Oskar Bohlin under Sälenkonferensen 2024 var påtaglig när han uttryckte orden ”Sätt igång!”. Han blickade ut över en nation som har utomordentligt goda möjligheter att påverka situationen till det bättre, men där alltför få konkreta åtgärder vidtas.
För alla beslutfattare i Sverige, med ansvar för sin egen verksamhet, behöver situationen förtydligas genom att upprepa en av ledarskapets grundsanningar: det är inte bara det man gör som räknas utan också det man inte gör. De beslutfattare som nu väljer att inte ta uppmaningarna om att höja beredskapen på allvar, gör sig själva och sina organisationer till föremål för allvarlig kritik. Om de inte agerar på rätt sätt kommer det att vara en bidragande orsak till fortsatta gängmord i förorterna, onödiga förluster av människoliv och ekonomiska värden och dessutom en signal till potentiella angripare att Sverige är ett land som det går att betvinga militärt.
Vi har resurser
Sverige är ett av världens rikaste länder oavsett om man räknar ekonomi, innovationskraft, personella tillgångar, infrastruktur, råvaror eller andra viktiga resurser. Frågan är inte om vi har tillräckligt med resurser, utan hur stor del som vi väljer att avdela för att stärka vår motståndskraft mot påfrestningar såväl i vardagen, fredstida kriser som under höjd beredskap och krig.
Under min tid i Försvarsmakten hade jag förmånen att tjänstgöra i och besöka många olika länder, främst där Sverige hade militär trupp i fredsinsatser. I El-Fasher i Darfur, där den egna befolkningen bombades av regeringstrupper, i Afghanistans bergsbyar där levnadsnivån var att likna vid stenåldern och i Liberia märkt av blodiga inbördeskrig kunde jag uppfatta brist på resurser. Människorna hade i bästa fall mat för dagen. De var beroende av hjälp utifrån och kunde inte påtagligt se något ljus i tunneln. I Sverige är det annorlunda. Här handlar det om att nu avdela resurser som vi faktiskt har för att inte hamna i trångmål. Det handlar om att amortera på säkerhetsskulden. Det gäller att göra allt för att förhindra det som faktiskt kan hända och inte hoppas på att inget ont kommer att drabba oss och att vi därför inte behöver göra något. Det kan bli krig i Sverige, vi kan bli utsatta för terrordåd och oskyldiga svenska medborgare kan bli mördade som en indirekt följd av skottlossning och bombdåd inom gängkriminaliteten.
Vi har goda ledare
Den franske diplomaten Charles Maurice de Talleyrand-Périgord lär ha myntat orden:
”Jag fruktar mer en armé av 100 får ledd av ett lejon än en armé av 100 lejon ledda av ett får.”
Orden syftar till att lyfta fram ledarskapets betydelse. Om ledarskapet brister i en organisation leder det oundvikligen till nederlag. Om ledarskapet däremot är gott finns många exempel på organisationer som har uträttat ännu mer än de faktiskt borde ha kunnat utifrån tillgängliga resurser. Finlands kamp under Finska vinterkriget 1939-1940 och Ukrainas kamp mot Ryssland sedan 2014 är goda exempel på ledarskap som tydligt har gjort skillnad.
Vår nation Sverige har byggts under många århundraden av en hårt arbetande befolkning ledd av goda ledare. Det högsta ledarskapets ledarskapsutövning, föredöme, stöd och uppmuntran till ledare på lägre nivåer är en viktig förutsättning. De avgörande insatserna menar jag ändå utgörs av ledarskap på lägre nivåer: rektorer, kontorschefer, chefer för arbetslag inom industrin, polisområdeschefer, kommunalråd, plutonchefer, butiksinnehavare, kyrkoherdar och många andra. Det ledarskap som dessa personer har utövat och utövar är en utomordentligt viktig del i att vi är starka som nation.
Under del av min tjänstgöring inom Försvarsmakten umgicks jag med, förde befälet över och lydde under officerare från andra nationer. Då om inte förr insåg jag vilket i grunden gott ledarskap vi har i Sverige. Observera att jag inte påstår att andra nationer var dåliga, tvärt om har jag många gånger uppskattat och imponerats av ledare från andra länder. Det jag menar är att vårt svenska ledarskap i sin oförfalskade form är överlägset alla andra när det gäller att leda svenska kvinnor och män inom Försvarsmakten. Jag hade förmånen att få tjänstgöra inom många ledningsnivåer under drygt 40 år. Jag har så många egna positiva minnen av starka svenska ledare att den här artikeln aldrig skulle ta slut om jag skulle rada upp allt.
Dessvärre har under de senaste åren negativa inslag tillkommit i form av individer som har varit alltför fixerade vid sin egen karriär, läst alltför mycket amerikansk managementlitteratur och tillbringat för mycket tid i stabskorridorer i stället för ute i den verksamhet som de är satta att leda. Tar vi bort de avarterna och de individerna har vi mycket goda förutsättningar att ta oss an nutidens och framtidens utmaningar.
Den nye Överbefälhavaren Michael Claesson är rätt person att leda Försvarsmakten in i framtiden. Hans omvittnade goda ledarskap kan bidra till att stärka ledningen, ta bort avarter och höja taket inom Försvarsmakten till den nivå det en gång hade.
Vi befinner oss i en situation där vi kan göra mycket. Vi har goda möjligheter att påverka Sveriges förmåga. Vad behöver vi göra för att lyckas? Det kommer att avhandlas i de avslutande artiklarna.
