Samhällskontraktet som vi har kan liknas vid en finmaskig väv av krav, förväntningar, skyldigheter och förhoppningar som binder samman myndigheter, medborgare, företag och organisationer. Denna väv har med åren blivit mer och mer finmaskig med längre och mer otydliga beroenden. Det är denna väv som ska säkra vår tillit till olika samhällsfunktioners leverans över tid. Men världen förändras allt snabbare där globalisering, digitalisering och andra teknologiska framsteg tillsammans med en allt osäkrare omvärld sätter press på att vi ska vara smartare, snabbare och mer produktiva. Enligt World Economic Forum har förändringstakten i världen de senaste fem åren varit den snabbaste på 50 år.
Mycket mer kan säkert sägas om detta, men om man utgår från dagens moderna, digitaliserade och gränslösa samhälle dyker följande frågor upp hos oss – Ändras samhällskontraktet med ändrad hot och riskbild? Och hur kan vi nyttja ett förändrat samhällskontrakt för att stärka totalförsvaret?
I fredstider behöver vi som bekant inte fundera så mycket på om dricksvattnet som kommer till din kran räcker eller går att dricka, att signalsystemet skickar signaler från spår till det tåg du transporteras på eller om det kommer finnas tillräckligt med värktabletter på ditt apotek. Men i takt med ökad globalisering och digitalisering innebär dagens försörjningssystem att en händelse utanför vår gräns troligen kan påverka förmågan att leverera vatten, transporter och värktabletter. För att förebygga och hantera avbrott använder sig många av kontinuitetshantering och planering. Det sker ofta genom att med olika medel och rutiner, inom så kort tid som möjligt återställa leveransen till ett normalläge (100 %). Och i fredstid är det sannolikt att det är detta som förväntas av samhället.
Nu har vi förstått att omvärldsläget är lite mer spänt. Det pratas om höjd beredskap, återuppbyggnad av totalförsvaret och gråzonskrigsföring. Försvarsberedningen föreslår till regeringen att det militära och det civila försvaret inom ramen för ett sammanhållet totalförsvar ska planera för att under minst tre (3) månader kunna möta och hantera en säkerhetspolitisk kris i Europa och vårt närområde som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionalitet. Under del av tiden och inom ramen för de tre månaderna ska det förutsättas att det råder höjd beredskap och att logistikflödena till och från omvärlden har begränsningar utan att för den skull helt ha brutits. Dessa krav ska vara en utgångspunkt för planeringen av försörjningsberedskapen. Med andra ord, vi måste förbereda oss på ett annat samhälle med ett nytt samhällskontrakt. Ju närmare vi befinner oss i ett läge där nationen Sveriges suveränitet är hotad, desto större acceptans måste vi ha. Och det har vi sannolikt OM vi får en minimileverans av vatten, mat, transportkapacitet osv
Det vi måste göra är att först definiera vad som är en acceptabel miniminivå och sedan planera för att inom så kort tid som möjligt återställa leveransen till denna miniminivå. Denna nivå kommer att vara olika beroende på vart acceptansnivån ligger för vatten, mat, transportkapacitet osv.
Inriktningen är att civilsamhället ska stödja försvaret. Det bästa stöd ett svenskt försvar kan få måste väl vara ett civilsamhälle som fungerar på en miniminivå, där vi möts i ett gemensamt samhällskontrakt för ett motståndskraftigt Sverige.
