Hur förebygger vi kriser kopplat till social oro, gängkriminalitet och andra sociala riskfaktorer som påverkar samhället negativt?
Risker som exempelvis översvämningar, elavbrott, stora bränder och pandemier har under lång tid bearbetats inom ramen för risk-och sårbarhetsanalyser. Både länsstyrelser och kommuner har i allmänhet en övergripande bild av vilka risker som kan utvecklas till samhällsstörningar inom det egna geografiska området. Kunskapen om sociala risker och hur dessa ska ingå i en mer sammansatt bedömning som leder till ett mer systematiskt förebyggande arbetssätt är mycket bristfälligt. Med sociala risker menas de risker som har sin grund i bristande livsvillkor.
För kommuner och ett flertal andra aktörer blir trygghetsperspektivet en allt större och viktigare fråga. Det handlar inte enbart om de stora kostnader som brottsligheten medför, utan även om kommuners och regioners attraktionskraft på samhällsmedborgare och näringsidkare, samt förmåga till skatteintäkter. Ett flertal aktörer är bärare av stora kostnader p g a det bristande trygghetsperspektivet, som exempelvis speglas av denna artikel i Göteborgs-Posten:
”I februari 2019 rapporterade Göteborgs-Posten att kostnaderna för vandalisering och annan skadegörelse av stadens egendom har gått upp med 24 procent i Göteborg. Förra året blev notan för förstörelselustan 269 417 905 kronor – mer än en kvarts miljard och lika mycket som det skulle kosta att anställa 700 nya lärare. Kostnaderna handlar bland annat om krossade fönster i skolorna, enorma mängder klotter och torrkokning som leder till brand.”
Sociala risker är inget nytt fenomen. Ur ett samhällsperspektiv finns olika exempel och förmågor för att hantera konsekvenserna av dessa risker som har sin grund i bristande livsvillkor. Det som har saknats är snarare ett analysverktyg för ett gemensamt förebyggande arbete och en uppfattning om vad som är att betrakta som skyddsvärt i detta sammanhang. Vad är då det skyddsvärda i dessa sammanhang?
Om man följer dagens kraftfulla medierapportering kring denna problematik och många experters uppfattning om orsaker till problematiken, kan man snabbt konstatera att det skyddsvärda handlar om tilliten till samhällets institutioner. Det är det som är nyckeln till en förbättring av det förebyggande arbetet inom detta område.
De insatser som idag görs för att förebygga/hantera dessa risker utgår tyvärr ofta från ett reaktivt perspektiv, där man ägnar sig åt att ”släcka bränder” istället för att analysera och skapa sig en bredare kunskap om hur det faktiskt förhåller sig kring dessa problem i en kommun eller region, för att därefter bearbeta dessa risker ur ett mer proaktivt perspektiv.
För att förtydliga ytterligare kan det illustreras enligt denna bild:
Källa: Krisberedskap – för social hållbarhet. En vägledning för att inkludera social hållbarhet inom krisberedskap
Hur gör man då för att arbeta med dessa svåra frågor ur ett proaktivt perspektiv och hur kan vi inom Basalt stödja kommuner och län att ta sig an detta? Är det över huvudtagligt möjligt?
Det är möjligt och vi inom Basalt kan erbjuda detta!
Vi har idag i vår verktygslåda ett utarbetat arbetssätt för att införliva dessa frågor i arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser. Arbetssättet bygger på en analys av bakgrundsfakta som utifrån olika frågeställningar bearbetas och diskuteras i workshops format. För att nå bästa möjliga resultat behöver man även identifiera vilka aktörer som tillsammans med kommuner eller län bör delta i analysarbetet. Det förebyggande arbetet med sociala risker bör ske i samverkan mellan ett flertal aktörer för att uppnå framgång.
