Ensam är inte stark!

Jag var chef för en av NATO:s fyra brigader under kravallerna i Kosovo i mars 2004. Kravallerna var det största våldsutbrottet i Kosovo sedan det internationella samfundet engagerade sig i området.

Den första åtgärden som jag vidtog när jag insåg att något dramatiskt höll på att hända var att kontrollera vilka ytterligare resurser jag kunde få mig tilldelade för att kunna lösa uppgiften. Utan att låta staben bereda frågan och utan att egentligen överlägga med mig själv, ringde jag min högste chef i Kosovo den tyske generallöjtnanten Holger Kammerhoff. Jag förklarade för honom att jag omedelbart behövde hans enda reserv, den norska bataljonen, för att kunna lösa min uppgift.

För att i det här sammanhanget göra en lång historia kort fick jag den norska bataljonen, helikoptrar och en del andra resurser till mitt och brigadens förfogande. Förutom brigadens egna soldaters heroiska insatser var de tillförda resurserna avgörande för att byarna Caglavica, Preoce och Laplje Selo inte skulle brännas ned och byborna massakreras.

Grundtesen för varje professionell organisation bör vara att när något dramatiskt håller på att hända är en viktig del av ledningen och ledarskapet att ha förmåga att kunna ta emot hjälp utifrån. De klämkäcka fraserna ”Bra kvinna eller man reder sig själv” och ”Ensam är stark” är felaktigt tankegods som historien dessvärre har påtvingat oss.

Varför just nu skriva om de här händelserna i en annan del av Europa för snart 20 år sedan?

Det jag vill peka på är paralleller med Sverige idag i början av coronapandemin, med ekonomiska, psykologiska och sociala aspekter inräknade den mest dramatiska händelsen i det svenska samhället sedan andra världskriget.

Det finns som ofta goda exempel och mindre goda exempel.

Det goda exemplet är sjukvården. Svensk sjukvård har genom politiska beslut under de senaste årtiondena utarmats på ett förödande sätt. Redan innan världen kände till coronapandemin tvingades delar av sjukvården stundom att övergå till stabsläge för att klara av sina uppgifter. Under en fast ledning och med den tydliga insikten att organisationer och verksamheter med stora uppgifter framför sig behöver stöd och hjälp utifrån, har kapaciteten hos sjukvården under några få veckor förstärkts på ett utomordentligt tydligt sätt. En viktig del är att sjukvården har öppnat upp för bland annat personellt stöd från andra delar av samhället. Det gäller såväl från enskilda individer som från andra organisationer.

De mindre goda exemplen är andra delar av samhället som antingen inte har insett att de behöver stöd eller inte har förmått ta till sig det stöd som har erbjudits från andra delar av samhället. Medier har i dagarna uppmärksammat en del av skeendet.

Konsultbranschen med kompetenser inom krisberedskap och totalförsvar har erbjudit sitt stöd till många aktörer redan från krisens inledning men få har återkopplat. Många mäktar inte med dagens pressade situation att konkret ta till sig det stöd som de är beroende av för att kunna lösa sina uppgifter. Det är i sammanhanget viktigt att konstatera att vi nu bara är i början av krisen. Hela Sverige behöver ha uthållighet att arbeta under hela våren, sommaren och hösten med insikten om att läget också kan förvärras. Coronapandemin kommer inte att hindra andra kriser i samhället så som höga vattenflöden, kriminalitet, social oro och annat.

Budskapet är att de samhällsviktiga delarna av vårt samhälle behöver ta till sig de personella resurser som erbjuds från övriga delar av samhället för att vi ska kunna klara av krisen på ett optimalt sätt.

De två citaten som nämndes tidigare är inte sanna. Sanningen är i stället att en professionell organisation är den som när något stort och dramatiskt inträffar, inser att den behöver hjälp utifrån och tar till sig det stöd som erbjuds.