Förra året dog 62 personer i samband med skjutningar vilket innebär att det under 2022 inträffade mer än en dödskjutning per vecka, en ökning med 38 % sedan 2021 (1). Därtill uppmärksammar polisen hur allt yngre pressas till grova våldsbrott, där så unga som 14-åringar begår mord och mordförsök (2, 3). Alla är överens om att åtgärder behövs men åsikterna går isär när man börjar diskutera vilka.
Klart dominerande i debatten är högre straff. Att vi behöver ha högre straff för många brott är inget jag sätter mig emot, det jag motsätter mig är effektiviteten när det kommer till att lösa det faktiska problemet. Att öka straffen för att motverka kriminalitet är som att amputera ett ben som åtgärd för diabetes, det kanske är nödvändigt i den situation man befinner sig i men förr eller senare dyker nya konsekvenser upp. Straff är en reaktiv åtgärd som på kort sikt mildrar konsekvenser för ett problem som egentligen behöver hanteras proaktivt. Att arbeta proaktivt när det kommer till diabetes betyder ofta att hjälpa individen att gå ner i vikt med hjälp av information, dieter och andra former av stöttning. Metoder som vi vet fungerar relativt dåligt.
Att ligga steget före
Att arbeta proaktivt kan i stället betyda att skapa ett samhälle som främjar en hälsosam livsstil, där undantaget är övervikt, inte normen. Företag har arbetat i årtionden på att förbättra sina metoder för att sälja på oss sina produkter – och det har de blivit bra på. I dagens samhälle blir vi följaktligen utsatta för reklam dygnet runt, goda dofter från butiker som lockar på vägen hem från arbetet, godis strategiskt placerat precis vid kassan, och så vidare. Individen behöver därför dygnet runt vara på sin vakt för att agera rätt. En samhällsstruktur som vi i dagsläget accepterat även om vi vet att det är skadligt för individen och i förlängningen väldigt kostsamt för samhället. För samhället är det lönsamt att ha friska individer som kan arbeta och bidra.
Det ska vara lätt att välja rätt
På samma sätt är det lönsamt att individer bidrar till samhället i stället för att de väljer en kriminell bana och hamnar i fängelset (och därmed även blir en kostnad). Att arbeta proaktivt för att förhindra kriminalitet fungerar i grunden likt arbetet mot diabetes; det är mer effektivt att skapa ett samhälle där det är lättare att välja rätt än fel. Idag är vi på väg mot ett samhällstillstånd där relativt stora grupper står utanför eller upplever sig stå utanför samhället. Konsekvensen är att individer och grupper marginaliseras, något som kan visa sig genom ökad kriminalitet, skjutningar, upplopp, och till slut ett sammanbrott av samhällets fundament. På en systemnivå handlar det om bristande förtroende till samhällets omgivande strukturer, där individer inte ser någon möjlighet till en bra framtid inom samhället som uppvisas. Det finns metoder för att arbeta proaktivt med att förbättra de förutsättningar och villkor som stöttar människor till bättre livsval, det kräver dock att regioner och kommuner identifierar aktörer som tillsammans bör delta i arbetet. Samhällsförändring kan inte skapas av sektorer i isolation.
En vanligt förekommande åsikt är att föräldrarna behöver ta mer ansvar för att fostra sina barn och att detta inte är samhällets ansvar. Absolut, det borde vara föräldrarnas ansvar, men vad gör vi när föräldrarna inte räcker till? Att diskutera ansvarsbördan hjälper varken oss eller de individer som hamnar i riskzonen. Det borde inte vara en utmaning att vara en del av det svenska samhället, utmaningen borde vara att bli del av de kriminella gäng som förpestar vårt land.
